Motverkar identitetspolitik jämlikhet?

Illustration Motverkar identitetspolitik jämlikhet

"Vi har vunnit den kulturella striden men förlorat klasskriget." Jag läser dessa rader i Rosemary Cromptons ovärderliga bok "Klass och stratifiering".

I fackföreningen Teaterförbundets tidning Scen & Film, nr 1 - 2015, berättar TFs ordförande i sin ledare att styrelsen tillsatt en normkreativ arbetsgrupp som ska arbeta mot diskriminering. De områden som specifikt berörs är " ...kön, könsuttryck eller könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder."

Hur kan det komma sig att social klass utelämnas? Den mest grundläggande faktorn för vilken position vi har och vilka val vi gör - eller inte gör - i livet. Till exempel det rimliga i att välja ett konstnärligt yrke.

Nu är TFs ordförande inte ensam om att representera denna "blinda fläck". Snarare har det varit legio i samhällsdebatten att identitets- och kulturfrågor
som uttryck för kampen kring status och erkännande diskuterats, medan klass som en analys av position, exploatering, ägande och makt målmedvetet förts undan av den dominerande ordningen. Det är därför som progressiva röster, likt TFs ordförande, ägnar sin uppmärksamhet åt erkännandets politik och affirmativa antidiskrimineringsprojekt, medan de som privatflyger jets höjt blicken. En av världens mäktigaste finansmän – Warren Buffet - uttrycker saken så här. "Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det".

Någon har sagt att politiken är den fattiges enda möjlighet. Men frågan är vilken sorts politik? Jag argumenterar här för att det som kommit att kallas den "kulturella vändningen" – det vill säga ett ökat intresse för kultur och identitetsfrågor, på bekostnad av politiskt arbete för socioekonomisk omfördelning - bidrar till att ojämlikheten ökar, samt bidrar till att dölja detta faktum.

Den kulturella vändningen blev till identitetspolitik. Min tro är att en mättnad sprider sig inför denna åsiktsmarknad. Det identitetspolitiska rättighetsprojektet förmår inte fånga de mångas uppriktiga vilja till förändring. Identitetspolitiken är helt enkelt inte tillräckligt systemkritisk. Problemet är att den med sin progressiva retorik utgett sig för att vara det, och på så vis hindrat en mer djupgående radikalisering och mobilisering mot de växande sociala och ekonomiska klyftorna. En förment vänsterinriktad identitetspolitik har i själva verket delvis konvergerat med kapitalismens intensifiering och med en marknadsdriven livsstilspolitik. Den meritokratiska rätten – allas rätt att kunna slå sig fram till makt och positioner utan att hindras av diskriminerande faktorer - har blivit det som återstår av de utopiska fantasierna om en annan värld.

Förvånansvärt många har idag svårt att förstå jämlikhetsbegreppets universella och socialt egalitära innebörd. Allt som oftast reduceras jämlikhet till en fråga om jämställdhet mellan könen. Med samma logik har begreppet solidaritet krympt till en fråga om välgörenhet inför de mest utsatta. I stället för en politiskt mobiliserande och socialt omvandlande kraft (en för alla – alla för en) blir solidaritet till en fråga om privat dygd och jämlikhet en fråga om tävlingsregler.

Kanske har det nu gått tillräckligt med tid för att vi ska kunna se identitetspolitikens faktiska resultat och lite mer nyktert värdera de förväxlingar som lättvindigt placerat identitetsfrågor i fronten för varje antikapitalistisk kamp. De mäktiga har alltid skapat arenor där folket får utkämpa sina strider. När massan är fullt upptagen av detta kan de mäktiga ostört fortsätta med sina aktiviteter. Det ligger nära tillhands att se identitetspolitiken som en sådan strid. Vissa frågor organiseras in och andra organiseras ut ur arenan. Identitet är ett splittrande janusansikte som gärna organiseras in. Privatägande och ekonomisk fördelning är däremot frågor som rymmer en möjlig mobilisering för social förändring, och som därför organiseras ut. TFs ordförande och Warren Buffet agerar på olika arenor. De har sina horisonter på olika avstånd från näsan. Det sägs att fattiga och maktlösa ser ett par meter medan de rika och mäktiga ser flera mil.

Också i Sverige är det dags för en koalition av transformativa samhällskrafter att balansera erkännande- och identitetspolitiken med ett offensivt fokus på fördelnings- och ägandefrågor. Jag ska avsluta med att presentera ett lika enkelt som radikalt förslag, totalt befriat från kultur och identitet: Förbjud hemlig lönesättning och förbjud hemliga innehav. Allas löner och tillgångar ska upp på anslagstavlan. Då ska ni få se på fan!

Klanernas kamp - demokrati i betydelsen folkstyre är snart bara en floskel

spirit213 % av de amerikanska väljarna har förtroende för politikerna.
17 % har förtroende för företagen.
Siffror från det senaste valet till senaten och representanthuset i USA.

Vad väntar oss när bubblan spricker totalt? När ingen längre tror, men makten ändå utövas?

Till presidentvalet 2016 i USA kommer vi kanske åter höra namnen Clinton och Bush som rivaler om makten. Nu är det Hilary Clinton, frun till före detta presidenten Bill Clinton mot Jeb Bush, sonen till före detta presidenten Georg H.W Bush, och bror till före detta presidenten Georg W Bush. Låter det galet? Ja. Men varför är det så få som reagerar på att det är klaner som styr politiken i USA? Är det konstigt att tron på politiken vittar bort?

Men trots allt är politiken den fattiges enda möjlighet. Vad som krävs är att politiken återtas av de breda massor som inte kan låta sina pengar utgöra försäkringen till ett tryggt och innehållsrikt liv.

I Bangladesh bildar kvinnorna nu fackföreningar. Arbetare i alla länder förena er, står det på deras banderoller. Världen blir allt mer tydlig. Massan – multituden - blir synlig som en klass för sig själv. 85 personer äger idag lika mycket som de fattigaste 3,5 miljarderna av jordens befolkning – halva mänskligheten. Den universella rätten till politiken kommer ändra på detta!

Under gatstenen finns en strand!

spirit1

Social responsivitet - därför tränger ojämlikhet in under huden

Tjockleken på en bok avgör inte dess vikt. Den finlandssvenske sociologen Johan Asplunds bok "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" är lövtunn men dess innehåll har fått stor betydelse. Ännu 20 år sedan jag läste boken poppar dess förunderligt enkla men samtidigt djupt meningsbärande tankar och språk upp i huvudet. Asplund rör sig hemvant inom det som ibland kallas för symbolisk interaktionism – ett sociologiskt perspektiv som, när man väl fått upp ögonen för det, intuitivt känns riktigt. Det är många som drabbats av aha-upplevelser när de läst Asplund - eller Irving Goffman, en annan känd kultur- och samhällsvetare inom samma skola. "Precis så här går livet till", tänker man.

Mumin

En av poängerna med Asplunds tankar (det finns många poänger!) är att de låter oss förstå hur makt fungerar i dess minsta beståndsdelar. Så små att de tar sig in under huden i mötet mellan bara två individer. Och den här maktanalysen blir användbar även när vi ser makt ur ett makroperspektiv, till exempel hur klassklyftor vidgas i ett samhälle. Ökad ojämlikhet leder oftast till en tilltagande social arrogans och ett skräckblandat förakt för fattigdom. Något som kan komma att prägla våra mellanmänskliga relationer på en mängd sätt.

Failure SuccessRichard Wilkinson och Kate Pickett har i sin banbrytande bok "Jämlikhetsanden" ett kapitel som heter "Hur ojämlikheten tränger under huden". Författarna inskärper här att de inte anser att ojämlikhetens negativa effekter på till exempel fysisk och psykisk hälsa är ett individualpsykologiskt problem. Det är inte folks känslighet som bör bearbetas – det är själva skalan av ojämlikhet som måste förändras. Samtidigt menar de att det är den hierarkiska blicken, oron för social värdering, status, skam och kränkt stolthet som påverkar självkänslan och leder till social osäkerhet och stegrad oro. De menar att vi alla bär på en känslighet för samhället och att vår klassposition och ställning inom hierarkier skapar relativa mått och jämförelser som blir liktydiga med ojämlikhetens negativa effekter för individ, relationer och samhälle.

Det som över allt annat utmärker oss som människor, enligt Johan Asplund, är vår unika sociala responsivitet. Vi känner av, tolkar och responderar på minsta krusning i det sociala spelet. Ofta till den grad att vi anteciperar – förutser och avkodar – kommunikationen på ett sådant sätt att vi svarar på frågan redan innan den är ställd. Givet detta är det inte svårt att förstå hur stress och mindervärdeskänslor kan triggas i hierarkiska miljöer som drivs av ojämlikhetens principer, där vår sociala responsivitet blir inriktad på att se och agera på värdet hos den andre. Att detta leder till vantrivsel, psykisk- och fysisk ohälsa är inte heller konstigt. Slutsatsen som dras av Wilkinson/Pickett är att vi alla skulle må bättre av ökad jämlikhet.

Det borde vara ett jävla liv på gator och torg - om produktiv makt

Hör här. 85 personer äger idag lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning, vilket motsvarar 3,5 miljarder människor. I ett land som USA äger 1 procent av individerna lika mycket som de resterande 99 procenten. Av dessa 1 procent är det sedan 0.1 procent som är de riktigt rika. Sverige har enligt OECDs statistik halkat ner från första till fjortonde plats i listan över jämlika länder och inget annat jämförbart land har haft samma ökning av inkomstskillnaderna. Vi vet nu att man blir rikare av att ärva och äga kapital än på att arbeta hårt och hederligt, något den franske ekonomen Thomas Piketty har bevisat. Fortsätter utvecklingen på detta sätt – och det gör den – så regredierar samhälls-relationerna till 1800-talets klasstrukturer.

Nu till den stora frågan. Hur kan det komma sig att vi människor accepterar detta? Visst muttras det här och där, visst uppstod Occupy Wall Street rörelsen, men någon folkligt bred social revolt mot ojämlikhet syns inte på radarn i våra trakter.

När det är tyst och lugnt – tillsynes samtycke - fast det borde vara ett jävla liv, så kan vi anta att någon form av makt opererar. Men hur påvisar man att något som inte syns finns? Det är en av samhällsvetenskapens ständiga frågor.

Maktensa ansikteI en på sin tid banbrytande bok – "Power, a radical view" – gjorde sociologen Steven Lukes ett försök att arbeta sig ner under ytan. Boken finns nu i en delvis nyskriven utgåva på svenska och heter då "Maktens ansikten". Steven Lukes beskriver här maktens tre olika dimensioner, och vi får tips om knep och knåp som kan hjälpa oss att tränga ner på djupet i vår förståelse kring vad makt är, och hur den verkar.

En närmast banal sammanfattning av de tre maktdimensionerna definierar den första som den empiriskt studerbara – isberget ovan ytan – där makt tillskrivs den som segrar i beslutssituationer. Den tvådimensionella makten verkar direkt under ytan och handlar om makten att besluta om vad som ska beslutas. Den tredje dimensionen kan då tänkas utgöra den stora osynliga delen där makt handlar om att förhindra såväl konflikter som missnöje genom att tillförsäkra sig om människors samtycke.

Nu ska vi inte se dessa dimensioner som en rangordning av mer eller mindre bra sätt att förstå makt – alla tre är fruktbara att använda, och gärna tillsammans då de bildar en metodik som kan frilägga vad som pågår i makthänseende kring olika frågor.

Makten försäkrar sig om frivilligt samtycke. Detta skriver alltså Steven Lukes kunnigt och mycket om i "Maktens ansikten", som är ett hett lästips för alla maktintresserade.

En annan FoucaultSteven Lukes försvarar idén om repressiv makt – makt som dominans. Den franske filosofen Michel Foucaults stora bidrag till maktteorin är – säger somliga – att han synliggjort skillnaden mellan repressiv makt och produktiv makt. Det Foucault menar är produktiv makt opererar i Lukes tredje maktdimension och kan hjälpa oss att förstå varför det är så tyst när det borde vara tvärtom.

Att tolka Foucault är som att försöka fästa upp gelé på väggen med hjälp av en knappnål. Han glider alltid undan. Den svenske kriminologen Magnus Hörnqvist har nu i boken "En annan Foucault – maktens problematik" gjort ett hyfsat lyckat försök att placera Foucault i en radikal materialistisk position.

Hörnqvist tar fasta på Foucaults idéer om hur vi alla lär oss spela spelet – och gör det – för att vi ser belöningar i form av erkännanden, njutning, status, pengar, kunskap, positioner et cetera.

Den produktiva och normaliserande makten framkallar vissa beteenden och den bygger
i hög grad på:

  • att vi lär oss jämföra och särskilja
  • att vi förstår rangordningens principer i en hierarkisk ordning
  • att den skapar en homogenisering och tvingande konformitet som handlar om att hålla sig till normen
  • att det sker en uteslutning av vissa för att den stora gruppen ska veta att den är på rätt sida om gränsen

Allt det här förklarar – menar Hörnqvist - hur samhällsordningen består, när den borde vältas över ända av protester mot ojämlikheter och orättvisor.

isberg

Konflikter hanteras i hög grad genom att de som utsätts för produktiv maktutövning villigt deltar i att spela ut varandra. Tänk så här, och nu citerar jag fritt ur Hörnqvists bok: I en grupp som skapats genom normaliserande makttekniker förhindras vanligtvis kollektiv handling genom bristen på kommunikation, de ojämnt fördelade privilegierna och den konkurrens som iscensatts kring dem. Själva rangordningen kan användas för att desarmera eventuella protester genom att erhållna privilegier återkallas, uppstudsiga flyttas ner några pinnhål i hierarkin eller utesluts helt, enskilda utvalda av de som protesterar flyttas däremot upp i hierarkin medan övriga blir kvar. Eller så kan hela grupper flyttas upp i hierarkin på bekostnad av andra och man kan erbjudas privilegier genom att slå ner på kritiska röster. Hörnqvist menar att möjligheterna att spela ut olika grupper mot varandra i en normaliserad ordning är i det närmaste obegränsade. Och genom att finjustera varje individs rangställning – flytta personen uppåt eller nedåt – så kan makten belöna respektive bestraffa. Principen är enkel: Det ska vara lätt att klättra och lätt att halka ner, skriver Hörnqvist.

Kanske inte så konstigt ändå att det fortfarande är så tyst i världen? Till sist, en tiotusenkronorsfråga: Vilka tror du kommer stå för förändring?