Det borde vara ett jävla liv på gator och torg - om produktiv makt

Hör här. 85 personer äger idag lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning, vilket motsvarar 3,5 miljarder människor. I ett land som USA äger 1 procent av individerna lika mycket som de resterande 99 procenten. Av dessa 1 procent är det sedan 0.1 procent som är de riktigt rika. Sverige har enligt OECDs statistik halkat ner från första till fjortonde plats i listan över jämlika länder och inget annat jämförbart land har haft samma ökning av inkomstskillnaderna. Vi vet nu att man blir rikare av att ärva och äga kapital än på att arbeta hårt och hederligt, något den franske ekonomen Thomas Piketty har bevisat. Fortsätter utvecklingen på detta sätt – och det gör den – så regredierar samhälls-relationerna till 1800-talets klasstrukturer.

Nu till den stora frågan. Hur kan det komma sig att vi människor accepterar detta? Visst muttras det här och där, visst uppstod Occupy Wall Street rörelsen, men någon folkligt bred social revolt mot ojämlikhet syns inte på radarn i våra trakter.

När det är tyst och lugnt – tillsynes samtycke - fast det borde vara ett jävla liv, så kan vi anta att någon form av makt opererar. Men hur påvisar man att något som inte syns finns? Det är en av samhällsvetenskapens ständiga frågor.

Maktensa ansikteI en på sin tid banbrytande bok – "Power, a radical view" – gjorde sociologen Steven Lukes ett försök att arbeta sig ner under ytan. Boken finns nu i en delvis nyskriven utgåva på svenska och heter då "Maktens ansikten". Steven Lukes beskriver här maktens tre olika dimensioner, och vi får tips om knep och knåp som kan hjälpa oss att tränga ner på djupet i vår förståelse kring vad makt är, och hur den verkar.

En närmast banal sammanfattning av de tre maktdimensionerna definierar den första som den empiriskt studerbara – isberget ovan ytan – där makt tillskrivs den som segrar i beslutssituationer. Den tvådimensionella makten verkar direkt under ytan och handlar om makten att besluta om vad som ska beslutas. Den tredje dimensionen kan då tänkas utgöra den stora osynliga delen där makt handlar om att förhindra såväl konflikter som missnöje genom att tillförsäkra sig om människors samtycke.

Nu ska vi inte se dessa dimensioner som en rangordning av mer eller mindre bra sätt att förstå makt – alla tre är fruktbara att använda, och gärna tillsammans då de bildar en metodik som kan frilägga vad som pågår i makthänseende kring olika frågor.

Makten försäkrar sig om frivilligt samtycke. Detta skriver alltså Steven Lukes kunnigt och mycket om i "Maktens ansikten", som är ett hett lästips för alla maktintresserade.

En annan FoucaultSteven Lukes försvarar idén om repressiv makt – makt som dominans. Den franske filosofen Michel Foucaults stora bidrag till maktteorin är – säger somliga – att han synliggjort skillnaden mellan repressiv makt och produktiv makt. Det Foucault menar är produktiv makt opererar i Lukes tredje maktdimension och kan hjälpa oss att förstå varför det är så tyst när det borde vara tvärtom.

Att tolka Foucault är som att försöka fästa upp gelé på väggen med hjälp av en knappnål. Han glider alltid undan. Den svenske kriminologen Magnus Hörnqvist har nu i boken "En annan Foucault – maktens problematik" gjort ett hyfsat lyckat försök att placera Foucault i en radikal materialistisk position.

Hörnqvist tar fasta på Foucaults idéer om hur vi alla lär oss spela spelet – och gör det – för att vi ser belöningar i form av erkännanden, njutning, status, pengar, kunskap, positioner et cetera.

Den produktiva och normaliserande makten framkallar vissa beteenden och den bygger
i hög grad på:

  • att vi lär oss jämföra och särskilja
  • att vi förstår rangordningens principer i en hierarkisk ordning
  • att den skapar en homogenisering och tvingande konformitet som handlar om att hålla sig till normen
  • att det sker en uteslutning av vissa för att den stora gruppen ska veta att den är på rätt sida om gränsen

Allt det här förklarar – menar Hörnqvist - hur samhällsordningen består, när den borde vältas över ända av protester mot ojämlikheter och orättvisor.

isberg

Konflikter hanteras i hög grad genom att de som utsätts för produktiv maktutövning villigt deltar i att spela ut varandra. Tänk så här, och nu citerar jag fritt ur Hörnqvists bok: I en grupp som skapats genom normaliserande makttekniker förhindras vanligtvis kollektiv handling genom bristen på kommunikation, de ojämnt fördelade privilegierna och den konkurrens som iscensatts kring dem. Själva rangordningen kan användas för att desarmera eventuella protester genom att erhållna privilegier återkallas, uppstudsiga flyttas ner några pinnhål i hierarkin eller utesluts helt, enskilda utvalda av de som protesterar flyttas däremot upp i hierarkin medan övriga blir kvar. Eller så kan hela grupper flyttas upp i hierarkin på bekostnad av andra och man kan erbjudas privilegier genom att slå ner på kritiska röster. Hörnqvist menar att möjligheterna att spela ut olika grupper mot varandra i en normaliserad ordning är i det närmaste obegränsade. Och genom att finjustera varje individs rangställning – flytta personen uppåt eller nedåt – så kan makten belöna respektive bestraffa. Principen är enkel: Det ska vara lätt att klättra och lätt att halka ner, skriver Hörnqvist.

Kanske inte så konstigt ändå att det fortfarande är så tyst i världen? Till sist, en tiotusenkronorsfråga: Vilka tror du kommer stå för förändring?