Social responsivitet - därför tränger ojämlikhet in under huden

Tjockleken på en bok avgör inte dess vikt. Den finlandssvenske sociologen Johan Asplunds bok "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet" är lövtunn men dess innehåll har fått stor betydelse. Ännu 20 år sedan jag läste boken poppar dess förunderligt enkla men samtidigt djupt meningsbärande tankar och språk upp i huvudet. Asplund rör sig hemvant inom det som ibland kallas för symbolisk interaktionism – ett sociologiskt perspektiv som, när man väl fått upp ögonen för det, intuitivt känns riktigt. Det är många som drabbats av aha-upplevelser när de läst Asplund - eller Irving Goffman, en annan känd kultur- och samhällsvetare inom samma skola. "Precis så här går livet till", tänker man.

Mumin

En av poängerna med Asplunds tankar (det finns många poänger!) är att de låter oss förstå hur makt fungerar i dess minsta beståndsdelar. Så små att de tar sig in under huden i mötet mellan bara två individer. Och den här maktanalysen blir användbar även när vi ser makt ur ett makroperspektiv, till exempel hur klassklyftor vidgas i ett samhälle. Ökad ojämlikhet leder oftast till en tilltagande social arrogans och ett skräckblandat förakt för fattigdom. Något som kan komma att prägla våra mellanmänskliga relationer på en mängd sätt.

Failure SuccessRichard Wilkinson och Kate Pickett har i sin banbrytande bok "Jämlikhetsanden" ett kapitel som heter "Hur ojämlikheten tränger under huden". Författarna inskärper här att de inte anser att ojämlikhetens negativa effekter på till exempel fysisk och psykisk hälsa är ett individualpsykologiskt problem. Det är inte folks känslighet som bör bearbetas – det är själva skalan av ojämlikhet som måste förändras. Samtidigt menar de att det är den hierarkiska blicken, oron för social värdering, status, skam och kränkt stolthet som påverkar självkänslan och leder till social osäkerhet och stegrad oro. De menar att vi alla bär på en känslighet för samhället och att vår klassposition och ställning inom hierarkier skapar relativa mått och jämförelser som blir liktydiga med ojämlikhetens negativa effekter för individ, relationer och samhälle.

Det som över allt annat utmärker oss som människor, enligt Johan Asplund, är vår unika sociala responsivitet. Vi känner av, tolkar och responderar på minsta krusning i det sociala spelet. Ofta till den grad att vi anteciperar – förutser och avkodar – kommunikationen på ett sådant sätt att vi svarar på frågan redan innan den är ställd. Givet detta är det inte svårt att förstå hur stress och mindervärdeskänslor kan triggas i hierarkiska miljöer som drivs av ojämlikhetens principer, där vår sociala responsivitet blir inriktad på att se och agera på värdet hos den andre. Att detta leder till vantrivsel, psykisk- och fysisk ohälsa är inte heller konstigt. Slutsatsen som dras av Wilkinson/Pickett är att vi alla skulle må bättre av ökad jämlikhet.