Motverkar identitetspolitik jämlikhet?

Illustration Motverkar identitetspolitik jämlikhet

"Vi har vunnit den kulturella striden men förlorat klasskriget." Jag läser dessa rader i Rosemary Cromptons ovärderliga bok "Klass och stratifiering".

I fackföreningen Teaterförbundets tidning Scen & Film, nr 1 - 2015, berättar TFs ordförande i sin ledare att styrelsen tillsatt en normkreativ arbetsgrupp som ska arbeta mot diskriminering. De områden som specifikt berörs är " ...kön, könsuttryck eller könsidentitet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder."

Hur kan det komma sig att social klass utelämnas? Den mest grundläggande faktorn för vilken position vi har och vilka val vi gör - eller inte gör - i livet. Till exempel det rimliga i att välja ett konstnärligt yrke.

Nu är TFs ordförande inte ensam om att representera denna "blinda fläck". Snarare har det varit legio i samhällsdebatten att identitets- och kulturfrågor
som uttryck för kampen kring status och erkännande diskuterats, medan klass som en analys av position, exploatering, ägande och makt målmedvetet förts undan av den dominerande ordningen. Det är därför som progressiva röster, likt TFs ordförande, ägnar sin uppmärksamhet åt erkännandets politik och affirmativa antidiskrimineringsprojekt, medan de som privatflyger jets höjt blicken. En av världens mäktigaste finansmän – Warren Buffet - uttrycker saken så här. "Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika, som för kriget och som vinner det".

Någon har sagt att politiken är den fattiges enda möjlighet. Men frågan är vilken sorts politik? Jag argumenterar här för att det som kommit att kallas den "kulturella vändningen" – det vill säga ett ökat intresse för kultur och identitetsfrågor, på bekostnad av politiskt arbete för socioekonomisk omfördelning - bidrar till att ojämlikheten ökar, samt bidrar till att dölja detta faktum.

Den kulturella vändningen blev till identitetspolitik. Min tro är att en mättnad sprider sig inför denna åsiktsmarknad. Det identitetspolitiska rättighetsprojektet förmår inte fånga de mångas uppriktiga vilja till förändring. Identitetspolitiken är helt enkelt inte tillräckligt systemkritisk. Problemet är att den med sin progressiva retorik utgett sig för att vara det, och på så vis hindrat en mer djupgående radikalisering och mobilisering mot de växande sociala och ekonomiska klyftorna. En förment vänsterinriktad identitetspolitik har i själva verket delvis konvergerat med kapitalismens intensifiering och med en marknadsdriven livsstilspolitik. Den meritokratiska rätten – allas rätt att kunna slå sig fram till makt och positioner utan att hindras av diskriminerande faktorer - har blivit det som återstår av de utopiska fantasierna om en annan värld.

Förvånansvärt många har idag svårt att förstå jämlikhetsbegreppets universella och socialt egalitära innebörd. Allt som oftast reduceras jämlikhet till en fråga om jämställdhet mellan könen. Med samma logik har begreppet solidaritet krympt till en fråga om välgörenhet inför de mest utsatta. I stället för en politiskt mobiliserande och socialt omvandlande kraft (en för alla – alla för en) blir solidaritet till en fråga om privat dygd och jämlikhet en fråga om tävlingsregler.

Kanske har det nu gått tillräckligt med tid för att vi ska kunna se identitetspolitikens faktiska resultat och lite mer nyktert värdera de förväxlingar som lättvindigt placerat identitetsfrågor i fronten för varje antikapitalistisk kamp. De mäktiga har alltid skapat arenor där folket får utkämpa sina strider. När massan är fullt upptagen av detta kan de mäktiga ostört fortsätta med sina aktiviteter. Det ligger nära tillhands att se identitetspolitiken som en sådan strid. Vissa frågor organiseras in och andra organiseras ut ur arenan. Identitet är ett splittrande janusansikte som gärna organiseras in. Privatägande och ekonomisk fördelning är däremot frågor som rymmer en möjlig mobilisering för social förändring, och som därför organiseras ut. TFs ordförande och Warren Buffet agerar på olika arenor. De har sina horisonter på olika avstånd från näsan. Det sägs att fattiga och maktlösa ser ett par meter medan de rika och mäktiga ser flera mil.

Också i Sverige är det dags för en koalition av transformativa samhällskrafter att balansera erkännande- och identitetspolitiken med ett offensivt fokus på fördelnings- och ägandefrågor. Jag ska avsluta med att presentera ett lika enkelt som radikalt förslag, totalt befriat från kultur och identitet: Förbjud hemlig lönesättning och förbjud hemliga innehav. Allas löner och tillgångar ska upp på anslagstavlan. Då ska ni få se på fan!